Deadbaitfiske efter gädda!

Tankar om mete med sill & makrill.

Eftersom jag vet att många drar sig för att sticka ut och fiska predatorer utan levande bete, eller åtminstone död mört och annat vi har kvar från föregående gädd turer, så tänkte jag skriva lite om ett annat mycket bra alternativ.
Oftast när vi talar om mete efter gädda eller gös i Sverige, tänker vi oss mete med levande betesfisk. Det är inget snack om effektiviteten i ett levande bete, det syns och både gäddan och gösen kan ju känna en nervös betesfisk på mycket långt håll. Men trots det så kan det verkligen löna sig att använda ett dött bete. Man får kanske ha lite mer tålamod och det ger kanske inte lika många landade fiskar som med ett levande bete – men inte sällan ger ett dött bete lite större individer.

Artikelförfattaren med deadbaitfångad gädda mitt i växtligheten…

Om man kikar på England där dom har förbud för levande bete i många vatten har dom kommit långt i utvecklingen av sitt fiske med dött bete. Och väldigt ofta har sill eller makrill varit valet. Det är inte bara lätt att få tag på utan också lätt att förvara (frysen)  Man slipper behållare med syrepumpar, vattenbyte  mm och som kanske måste placeras i garage eller utomhus med alla svårigheter det innebär. Och vi ska inte tala om införskaffandet av betes fisken, som kan vara ett heltidsprojekt bara det, speciellt under den kalla årstiden.

Jag har under många år använt både sill och makrill med mycket gott resultat. Jag föredrar makrill då den sitter bättre på kroken vid utkast och att den är lite oljigare och sprider mer doft. Men den kan vara svår att få tag på hel och färsk under vinterhalv året och då är sill är ett mycket bra alternativ.

Har tagit gädda på sill i många sjöar och i dom flesta skånska åarna och inte minst i vårt syndikat vatten, där jag kanske använt det mest. En annan fördel med sill är att den är både billig och mycket lätt att få tag på året om. Det innebär att man med fördel kan använda den till förmäskning. Det gör att chanserna för fisk ökar markant, speciellt i vatten som kanske inte fiskas med sill speciellt ofta. Så precis som med karpfisket kan man förmäska en eller ett par platser under några veckor. Har gjort det med framgång efter både gädda och gös men även efter lake! I Rönneå, en å som man normalt inte förknippar med lakefiske, körde jag en längre mäskkampanj med sill för några år sedan. Det resulterade i att jag kunde artrikta mitt fiske efter lake en hel höst & vinter. Tog förvisso inga jättar men fisk upp till nästan 3kg.

När jag fiskar med sill/makrill eller deadbait över huvudtaget använder jag mig till 90% av bottenmete i någon form(dom flesta döda fiskar sjunker ju trots allt till botten). Ett dött bete skall enligt min mening ligga och sprida doft på samma ställe, så att fisken får tid på sig att lukta sig fram till det. Därför kastar jag inte om speciellt ofta. Vill inte avfärda flötmete med dött bete men  i strömmande vatten tycker jag att gäddan kanske inte får tillräcklig tid på sig att intressera sig för det orörliga som åker förbi. Vet att man fiskar av ett större område och därmed kanske ökar chanserna, men tror mer på ett statiskt fiske. Inte sällan har jag ett bete som jag tror på ute på samma plats en hel dag! Som exempel – i vårt syndikatvatten, en damm som till 80% innehåller väldigt hög växtlighet, ett medeldjupet på ca 3 m och på dom flesta ställen vattenpest och andra krans alger på 2,5 m där det kanske bara är ca 50 cm fritt vatten ovanför, gör att betena blir väldigt svårfiskade. Där har jag haft mest framgång med friline fiske. Eftersom vattnet inte är strömt går det bra att med bara betets vikt kasta ut det & låta det sjunka & lägga sig på eller i växtligheten, precis som sillen/makrillen lägger sig vid mäskningen.

Inga vikter här inte! Låt den sargade sillen fritt singla ner genom vattenmassan och landa förföriskt bland växtligheten…

Det svåra med detta är nappindikeringen vid ett sk drop-back. Ett över blyat deadbait pencil är en bra lösning, eller eventuellt larm med lätt hanger, aldrig någon tyngd eller spända linor som drar ner betet för långt ner i växtligheten. Storleken på betet har i många fall inte någon större betydelse här jämfört med ett levande bete, där det oftast ger större fisk ju större bete du har. Plus att det minimerar risken för djupa krokningar…

Har tagit stora gäddor och gösar på bara småbitar av sill och makrill, men oftast använder jag en hel eller halv fisk som är delad snett över betet. Detta snittet är för bästa doft spridning.

Ett lätt kast med stor svingrörelse får även ett oblyat tackel ut till önskad plats…

Tänker inte gå in så mycket på på riggar, för det beror mycket på det aktuella förhållandet. Men är det mycket skit på botten kan man med fördel poppa-up betet en bit. Antingen med någon form av tex balsastavar eller genom att injecera luft i betena ( kan inte användas på delade beten). Vid deadbait fiske är det också vanligt med olika flavors och oljor för att öka attraktionen. Tycker själv inte det är nödvändigt om man använder sig av färsk sill/makrill. Färgning av bete är inget jag har någon personlig erfarenhet av, men kan tänka mig det kan göra skillnad i ett vatten som fiskats hårt med tex sill. Vet några killar som hade ett fantastiskt fiske på röd-färgad sill då den naturella började gå trögt. Dom testade också med andra färger där varken grön eller blå sill resulterade i några hugg. En sak man ska tänka på om man vill färga sina beten är att fjälla betet innan man lägger det till färgning då fjällen inte suger upp någon färg. Jag använder nästan alltid en ”knäcklänk”, dvs en bit lina som kanske bara har halva brottstyrkan av huvudlinan mellan sänket och huvudlinan. Speciellt om jag vet att där är mycket grenar  eller stenar på botten. Det minskar risken för att fisken ska gå totalfast om sänket kilar sig i nåt. Istället går ”knäcklänken” och man kan drilla fisken med ett problem mindre.

Huggen på ett dött bete kan vara mycket försiktiga, antingen tar gäddan upp betet och simmar långsamt iväg med det eller kan den stå kvar och svälja på plats, så man får vara vaksam. Eftersom gäddan inte behöver jaga detta betet så blir det inte lika spektakulära hugg som vid livebait fiske.

Har den huggt i naten så följer den inte sällan med in i tacklet…

Så även om jag har levande betes fisk, fiskar jag alltid minst ett spö med sill/makrill. Speciellt ismetesäsongen när man kanske fiskar fler spön än man normalt gör, är det minst ett – oftast fler med dött bete! Vid ett flertal av våra isfiskepass då man kanske har haft upp till 6 spön per person ,varav ett eller två varit sill, är det dom som givit fisk trots att dom stått omringade av spön med levande mört! Det går inte åt mycket energi för en tex gädda att söka upp och äta ett dött bete så det blir nästan 100% energitillförsel i förhållande till åtgång.

”Knäcklänken” har gått och inga sänken eller annat är i vägen vid drillningen…

Våga prova!

/Stisse